Brev författat av Åke ”Stålis” Stahlfuchs, adresserat till Marcus Arkas
Daterat 12 januari 2013.
”…så läget vid Vombsjön kan alltså inte sammanfattas på något annat sätt än att ett fullständigt övertagande är genomdrivet, trots skottlossningen som skedde strax efter midnatt, då två f.d. svartrockaranhängare gav sig av ut i vattnet, för att sedan fångas in av Tranan. I efterföljande förhör, som skedde i den gamla ladan i Klinta, med hjälp av sinnesläsaren Apollyon kunde det fastställas att de bägge simmande männen tänkt ta sig till något som de i sina minnen omnämnde som ”Källan”- oklart vad detta är, eller om männen ens själva känner till fenomenet. Deras medvetna sinnen tycktes vara rensopade på alla rent neurologiskt förankrade minnen.
Trots detta bakslag har vi dock funnit dokument som tyder på att denna grupp svartrockare haft en agenda bortom ren överlevnad. Vi fann kodade meddelande som skickats till andra, så kallade, ”församlingar”- oklart var. Klart är hur som helst att dessa grupper har kartlagt Yin-techs aktiviteter i Skåne i militära syfte, och vi fann en omfattande karta över det forskningskomplex som byggts i de gamla gruvorna under samhället Bjuv, och den amerikanska militärbas som finns placerad vid resterna av Findusfabriken.
I övrigt känner jag mig nödgad att rapportera om de grupper av kristna fanatiker som slagit sitt läger inte bara runt Novus utan även runt vårt kära hotell i Falsterbo. Flera av oss har försökt jaga bort dem, men de står kvar som stenstoder i snö och kyla, dag som natt, män, kvinnor, gamla och även barn. De stirrar på oss och skanderar psalmer som om det vore hejarramsor för hockeylag. Jag kan inte annat än äcklas av dem likt de äcklas av mig. Hur kan de säga så om oss, att vi vore helvetets sända nephilimer. Jag är inte mer syndfull än dem, jag har trott på den enda Guden sedan jag lärde mig tala, sedan jag lärde mig krypa- sedan jag öppnade ögonen och såg den första solstrålen blänka över min kropp. De vet ingenting om Gud. Ingenting! Eh, chefen, kanske ska jag lugna ner mig, jag vet, du bryr dig inte om något av det där, eller hur? För mig spelar det roll. Jag kan inte stå och se på hur det krossar och förvrider de Sanna orden. Vi är alla Guds barn.
Det har blivit värre också. Snart har vi hela Skåne mot oss, snart hatar de alla oss. Människorna. Det är sedan den där flickan i Halmstad. Jag vet inte om ni hört om det där på andra sidan Atlanten? Kanske lika bra jag berättar. Hon var som vem som helst, en flicka. Fjorton år. Hon hjälpte sin pappa på lantbruket. De bodde i en av de där självförsörjande byarna, ”ett kejsardöme” som det visst skämtsamt kallas. Hon skötte grisarna, ryktet säger att hon älskade grisarna, att hon bodde med dem. Det gjorde hon också, för att dölja sin egen hud, de törnen som trängt upp ur henne och som krokade fast i allt hon rörde vid. Detta var hennes enda kraft. Inte mycket att ha, eh, chefen? Inget för oss i milleniegruppen, va?
I alla fall kom en grupp nomader (jag vet inte vart de hållit sig gömda sedan kriget, säkert norrut) och bestämde sig för att de skulle övernatta några dagar i byn. De hotade sig in som vanligt, och tog vad de ville. Under natten hörde de talas om flickan som levde i grisstallet, att hon ”älskade” grisarna. ”Då är vi goda nog för henne”, sa de. Under natten välde nomaderna in i grisstallet, och det sägs att grisarna kom skrikande ut därifrån. Under natten hörde människor i andra Kejsardömen smällar från skottlossning, och såg väldiga ljussken över himlen, som magiska fyrverkerier. Dagen efter kom en handelskonvoj till byn, och möttes av sönderslagna hus. Flickan satt i mitten av ett femtiotal slaktade kroppar och smörjde sin hud med blod för att dölja sina törnen.
Nyheten spreds snabbt, om flickan som förvandlats- något hände henne denna natt. Hon fick krafter och blev märklig, galen, alldeles förstörd i huvudet. Något gick fel med all den kraften i hennes lilla kropp. Nu finns det ingen människa som våga komma nära en nova. I alla fall ingen som inte redan har kontakt. Överallt i landet jagas de våra, de som ännu inte fått krafter nog att värja sig.
Man blir ju orolig själv. Jag har inte berättat det chefen, men. Jag har förändrats. Du skulle inte känna igen mig. Jag är inte längre den feta skalliga lilla man som du lämnade här i Sverige. Jag har fått styrka. Jag ser ut som en superhjälte. Jag vet, det är som ett skämt- en femtiotvåårig kristen gubbe, ornitolog dessutom, har fått en kropp som stålmannen. Jag hör allt. Jag ser allt. Ingenting tycks kunna stoppa mig. Jag brottade ner Tyfonen på en låtsasmatch och jag skrattade, innan jag förstod att han slogs för sitt liv och jag var på väg att döda honom. Kanske har de rätt de kristna människorna. Jag kan inte sluta tänka på flickan i Halmstad. Vad händer med oss chefen?
Jag kanske inte borde berätta det här. Jag har mardrömmar. Varje natt. Fruktansvärda. Något inuti mig vill ut, och jag står vid en spegel och ser det slita sönder skinnet inifrån mig, och jag kan inte röra mina händer, jag kan bara stå där och se i spegeln hur varelsen tuggar sönder mina muskler i armarna, på bröstkorgen, sliter sönder blodådror med centimeterlånga huggtänder, och krossar slutligen själva skelettbenen i min kropp. Kvar framför spegeln står ett monster, jag kan inte beskriva det på ett annat sätt. Det är ur detta monstrums ögon jag tittar, och jag ser mig själv i spegeln.
Nog om detta trams, eh, chefen. Mycket strunt du ska behöva stå ut med. Det är bara mina konstiga drömmar, jag sover dåligt, och det är säkert mina krafter som gör det, som växtvärk, i femtioårsåldern!
För övrigt vet jag nu med mina nya sinnen vad som skedde i klocktornet då Sandra mördades. Joss sköt, med hjälp av Röda Sonjas krafter att förutse framtiden, och bromsa tiden.
På tal om tid har vi infört ett nytt system för att mäta de framsteg som gjorts inom…”
Daterat 12 januari 2013.
”…så läget vid Vombsjön kan alltså inte sammanfattas på något annat sätt än att ett fullständigt övertagande är genomdrivet, trots skottlossningen som skedde strax efter midnatt, då två f.d. svartrockaranhängare gav sig av ut i vattnet, för att sedan fångas in av Tranan. I efterföljande förhör, som skedde i den gamla ladan i Klinta, med hjälp av sinnesläsaren Apollyon kunde det fastställas att de bägge simmande männen tänkt ta sig till något som de i sina minnen omnämnde som ”Källan”- oklart vad detta är, eller om männen ens själva känner till fenomenet. Deras medvetna sinnen tycktes vara rensopade på alla rent neurologiskt förankrade minnen.
Trots detta bakslag har vi dock funnit dokument som tyder på att denna grupp svartrockare haft en agenda bortom ren överlevnad. Vi fann kodade meddelande som skickats till andra, så kallade, ”församlingar”- oklart var. Klart är hur som helst att dessa grupper har kartlagt Yin-techs aktiviteter i Skåne i militära syfte, och vi fann en omfattande karta över det forskningskomplex som byggts i de gamla gruvorna under samhället Bjuv, och den amerikanska militärbas som finns placerad vid resterna av Findusfabriken.
I övrigt känner jag mig nödgad att rapportera om de grupper av kristna fanatiker som slagit sitt läger inte bara runt Novus utan även runt vårt kära hotell i Falsterbo. Flera av oss har försökt jaga bort dem, men de står kvar som stenstoder i snö och kyla, dag som natt, män, kvinnor, gamla och även barn. De stirrar på oss och skanderar psalmer som om det vore hejarramsor för hockeylag. Jag kan inte annat än äcklas av dem likt de äcklas av mig. Hur kan de säga så om oss, att vi vore helvetets sända nephilimer. Jag är inte mer syndfull än dem, jag har trott på den enda Guden sedan jag lärde mig tala, sedan jag lärde mig krypa- sedan jag öppnade ögonen och såg den första solstrålen blänka över min kropp. De vet ingenting om Gud. Ingenting! Eh, chefen, kanske ska jag lugna ner mig, jag vet, du bryr dig inte om något av det där, eller hur? För mig spelar det roll. Jag kan inte stå och se på hur det krossar och förvrider de Sanna orden. Vi är alla Guds barn.
Det har blivit värre också. Snart har vi hela Skåne mot oss, snart hatar de alla oss. Människorna. Det är sedan den där flickan i Halmstad. Jag vet inte om ni hört om det där på andra sidan Atlanten? Kanske lika bra jag berättar. Hon var som vem som helst, en flicka. Fjorton år. Hon hjälpte sin pappa på lantbruket. De bodde i en av de där självförsörjande byarna, ”ett kejsardöme” som det visst skämtsamt kallas. Hon skötte grisarna, ryktet säger att hon älskade grisarna, att hon bodde med dem. Det gjorde hon också, för att dölja sin egen hud, de törnen som trängt upp ur henne och som krokade fast i allt hon rörde vid. Detta var hennes enda kraft. Inte mycket att ha, eh, chefen? Inget för oss i milleniegruppen, va?
I alla fall kom en grupp nomader (jag vet inte vart de hållit sig gömda sedan kriget, säkert norrut) och bestämde sig för att de skulle övernatta några dagar i byn. De hotade sig in som vanligt, och tog vad de ville. Under natten hörde de talas om flickan som levde i grisstallet, att hon ”älskade” grisarna. ”Då är vi goda nog för henne”, sa de. Under natten välde nomaderna in i grisstallet, och det sägs att grisarna kom skrikande ut därifrån. Under natten hörde människor i andra Kejsardömen smällar från skottlossning, och såg väldiga ljussken över himlen, som magiska fyrverkerier. Dagen efter kom en handelskonvoj till byn, och möttes av sönderslagna hus. Flickan satt i mitten av ett femtiotal slaktade kroppar och smörjde sin hud med blod för att dölja sina törnen.
Nyheten spreds snabbt, om flickan som förvandlats- något hände henne denna natt. Hon fick krafter och blev märklig, galen, alldeles förstörd i huvudet. Något gick fel med all den kraften i hennes lilla kropp. Nu finns det ingen människa som våga komma nära en nova. I alla fall ingen som inte redan har kontakt. Överallt i landet jagas de våra, de som ännu inte fått krafter nog att värja sig.
Man blir ju orolig själv. Jag har inte berättat det chefen, men. Jag har förändrats. Du skulle inte känna igen mig. Jag är inte längre den feta skalliga lilla man som du lämnade här i Sverige. Jag har fått styrka. Jag ser ut som en superhjälte. Jag vet, det är som ett skämt- en femtiotvåårig kristen gubbe, ornitolog dessutom, har fått en kropp som stålmannen. Jag hör allt. Jag ser allt. Ingenting tycks kunna stoppa mig. Jag brottade ner Tyfonen på en låtsasmatch och jag skrattade, innan jag förstod att han slogs för sitt liv och jag var på väg att döda honom. Kanske har de rätt de kristna människorna. Jag kan inte sluta tänka på flickan i Halmstad. Vad händer med oss chefen?
Jag kanske inte borde berätta det här. Jag har mardrömmar. Varje natt. Fruktansvärda. Något inuti mig vill ut, och jag står vid en spegel och ser det slita sönder skinnet inifrån mig, och jag kan inte röra mina händer, jag kan bara stå där och se i spegeln hur varelsen tuggar sönder mina muskler i armarna, på bröstkorgen, sliter sönder blodådror med centimeterlånga huggtänder, och krossar slutligen själva skelettbenen i min kropp. Kvar framför spegeln står ett monster, jag kan inte beskriva det på ett annat sätt. Det är ur detta monstrums ögon jag tittar, och jag ser mig själv i spegeln.
Nog om detta trams, eh, chefen. Mycket strunt du ska behöva stå ut med. Det är bara mina konstiga drömmar, jag sover dåligt, och det är säkert mina krafter som gör det, som växtvärk, i femtioårsåldern!
För övrigt vet jag nu med mina nya sinnen vad som skedde i klocktornet då Sandra mördades. Joss sköt, med hjälp av Röda Sonjas krafter att förutse framtiden, och bromsa tiden.
På tal om tid har vi infört ett nytt system för att mäta de framsteg som gjorts inom…”
1 kommentar:
Skrämmande värre...
Skicka en kommentar